Situationen i mellanöstern har igen en gång blivit mer spänd. Om man vill, så kan man zooma ut historiskt och hävda att grundorsaken till problematiken fick sin början redan 1953, då Shahnen Mohammed Pahlavi utförde en militärkupp mot den folkvalda premiärministern – efter att MI6 och CIA hade gjort sina små ”förberedelser”. Denna tolkning verkar åtminstone de flesta kolumnister och journalister anammat.

Visst kan man tänka att även denna kris är orsakad endast av de onda länderna i väst. Men jag vill hävda att den tolkningen är inte vattentät.

För att komma på spåret av orsakerna till flera konflikter i arabvärlden, så räcker det inte att vi sträcker oss till 1950-talet. Nej, vi måste ta ett kliv ända tillbaka till 632 e.Kr. Det lär vara året då Mohammed dog, varefter en dispyt tog vid om vem som skulle bli hans efterträdare. Denna tillsynes marginella meningsskiljaktighet är det som i grund och botten skiljer Shi´iter från Sunniter.

Frågan kan klassas nästan teologisk, så varför ta upp den i en politisk text? Orsaken är den att i den muslimska kontexten existerar ingen skillnad mellan statsmakten och den religiösa regenten. De är oskiljaktiga. Idén om en världslig överhet är ett påfund som hittas främst inom kristenheten.

Under kalla kriget var det väst med sunnitiska Sauderna och öst på samma sida som shi´iterna. Fördelningen har hållit i sig ganska långt, och den blev speciellt påtagbar några år sen då Putin utan tvekan skickade styrkor som räddade den Syriske diktatorns skinn.

Samma uppdelning är det som ligger i grunden till mellanösterns kalla krig som pågår mellan Saudi-arabien och Iran. Ett krig som främst kommer i uttryck i när shia-muslimska proxystyrkor härjar på i Jemen, Syrien och Libanon – och när priset på Brent-oljan visar sin volatilitet.

Sambandet mellan uppdelningen av den muslimska världen och de senaste händelserna i Irak och Iran kan verka långsökt. Men de är otvivelaktigt fundamentala parametrar som påverkar hela krisen. Faktorn som denna gång påverkade mest var ändå högst antagligen instiftandet av demokrati i Irak, trots att det känns bakvänt.

Kortfattat ledde demokratin till att shia-muslimerna fick makten, vilket gav en bördig jord för Irakiska Al-qaida att börja med sin ”oppositionspolitik” på landsbygden. Med åren utvecklades verksamheten till ISIS och halva världen förstummades över hur något liknanden kunde hända i modern tid.

Problematiken i Irak slutade inte trots att ISIS kördes under jorden. Det fortsatte med ständiga protester som ofta bröt ut i oroligheter i Baghdad under den senaste tiden. Dessa oroligheter möjliggjorde det Iranska styret att göra en klassiker, där de försökte flytta medborgarnas fokus från de Iranska bedrövligheterna till politiska halv-militära aktioner i grannländerna. Låter bekant, eller vad?

Naturligtvis eskalerar situationen i en liknande spänd situation efter att Ayatollan ropar ”death to America” i moskén. Om man vill så kunde man argumentera att situationen eskalerade redan innan till och med till den grad att USA:s befolkning gick och röstade Donald Trump till president, som lovade att häva den s.k. Iran dealen (JCPOA).

Vad finns det nu att lära sig av det som skett under de senaste veckorna. Jag vill lyfta upp tre saker som hänger ihop med problemen på en djupare nivå.

Det finns ondska i världen, något som vi inte får tiga om. Att rapporteringen om liknande händelser blir så bakvänt beror på att våra journalister inte vill erkänna ondskans existens.
USA är ingen snäll världspolis, de kan använda sig av mycket stygga medel. Men, det finns inget annat land som jag hellre skulle se som världspolis.

Demokrati löser inga problem av sig själv. Det finns så många fler variabler som påverkar samhällets funktionsduglighet, som är minst lika värda att försvara.