I tidningar världen över har flickan vi sett några veckor gamla bilder på en tårögd flicka i Ukraina – jag hoppas innerligt att vi hittar henne på någon bild som bevisar att hon ännu lever.

Av förekommen anledning har jag stora problem med att närma mig min privata historia som krigsbarn nr 2505 vad gäller krigstiden omkring år 1940 – särskilt det som berör diverse händelser i trakten av järnvägsstationer.

När vi nu står inför en situation – Natoanslutningen – som ingen av oss vet hur den skall sluta, kan jag konstatera att jag levat tre liv. I det första livet var jag ”Krigsbarn 2505”, i det andra livet var jag i ”Helvetets förgård”, och i det tredje livet, trots allt, ”i Paradisets närhet”, i det lyckligaste landet i världen.

När vinterkriget började 30.11.1939 höll president Kyösti Kallio ett tal där han uppmanade landets befolkning ”att läsa Bibeln i denna svåra stund för att få ny kraft för framtiden precis som våra fäder gjort i alla tider”.

I Pelkosenniemi i december 1939 hade en stor fiendedivision på 20 000 man gått över gränsen och ryckte västerut i akt och mening att avskära landet i två delar på det smalaste stället för att sedan en annan trupp skulle inta Helsingfors på två veckor. I Pelkosenniemi fanns endast 3 000 tröttkörda finländska soldater beväpnade endast med gevär, molotov-cocktails och kniv medan fienden hade tanks, kanoner och kulsprutor.

Den 18.12.1939 uppmanar presidentens hustru Kaisa Kallio landets befolkning i radio att be och placera en bönematta på landets östra gräns. Veijo Meri skriver i sin bok att det kommit en stor mängd människor till byns andelshandel som bad, grät och ropade på Herren. Detsamma hände i landets alla kyrkor. Och vad hände?

Det började hällregna, ett isande, kallt regn och temperaturen sjönk på en kort stund från plus 5 till minus 30 grader! Det fientliga anfallet hade just börjat och en av de finska soldaternas fick iväg ett skott som träffade den ryska befälhavarens chaufför som sjönk ihop över ratten varpå det ylande ljudet från bilens varningsljud uppfattades av fienden som en signal till reträtt och krigshandlingarna avbröts. Bönemattorna hade gjort sin plikt!

Jag har själv stått vid minnesmärket över denna händelse och inskriptionen stämmer till eftertanke också i den dag som är – det står endast orden ”Tässä auttoi herra” (här hjälpte Herren).

Bombningen av Elisenvaara den 20.6.1944 var den mest förödande flygbombningen i det finskkontrollerade området under andra världskriget. Det fanns tusen människor på plats när 80 sovjetplan anföll i tre vågor – inga militäranläggningar fanns på orten. De flesta, två tredjedelar, var kvinnor och barn.

Om vi så flyttar oss tillbaka till nutiden har vi återigen ett av de värsta scenarierna i landets och världens historia – coronan – ingen visste hur denna farsot skulle sluta. Och än en gång händer det något märkligt i vårt land.

”Jag sände en tacksamhetens tanke till dessa hjältinnor när jag tillsammans med vänner slet av mig masken i min matbutik.”

Plötsligt står fem stycken unga kvinnor framför oss på tv och berättar för oss dagligen, månadsvis och årsvis hur vi skall göra för att försöka tillintetgöra hotet. Jag tror inte att någon i vårt land hade förväntat sig en sådan utveckling. Jag sände en tacksamhetens tanke till dessa hjältinnor när jag tillsammans med vänner slet av mig masken i min matbutik. Jag är säker på att många böner än en gång hade riktats till vår Herre om hjälp i nödens stund. Det heter ju ”Herren prövar blott – Han ej förskjuter”.

Vårt land har genom åren upplevt många fasansfulla episoder – klasskriget, vinterkriget, fortsättningskriget, ekonomiska kriser och farsoter. Jag har frågat mig själv och andra har gjort det före mig – vad är det som gjort att detta karga, lilla land bortom alla färdvägar, nästen utanför civilisationen, fattigt för den som guld begär, som nationalskalden så riktigt beskriver det, vad har inbyggarna gjort för att bevara detta vårt land, släktled efter släktled? Jag tror jag har svaret – vi har bevarat vår tro!

Avslutningsvis – med hänvisning till det tidigare skrivna är jag övertygad om att våra folkvalda och vi själva kommer att klara också innevarande prövningar mot arvfienden. Det goda kommer alltid att segra! Jag vill också påminna alla läsare om Maarit Feldt-Rantas valspråk: ”En dag skall vi alla dö – men alla andra dagar skall vi leva!”

Denna opinionstext är en redigerad version av en insändare skriven av KD-legenden Markus Karlsson, Jakobstad. Insändaren publicerades i ÖT och VBL 25.4.2022.